197

Det blev solsken och varmt som vanligt på Sentrumsløpet. Skönt att inte behöva fundera över vad som skulle vara rätt klädsel. Enda irritationsmomentet – om än litet – var att årets införande av startgrupper med olika starttider inte respekterades av alla deltagare. Det var inte skyltat heller vad jag kunde se.

Per och jag önskade varandra lycka till precis innan startskottet. Han har varit den snabbare av oss varenda gång vi båda har sprungit, så det kändes bra att ha honom i mitt synfält så länge som möjligt. Första kilometern gick på långsamma 4:27. Det var inte en särskilt lovande inledning, men sjätte kilometern var faktiskt ännu sämre.

Jag trodde att Per kanske skulle hinna ifrån mig, men jag använde honom som hare ända fram till markeringen för 9 kilometer då jag sprang om honom. Jag såg då också – efter att ha missat markeringarna för både 7 och 8 kilometer – att det fanns en liten chans att slå förra årets tid (41:06) som också är mitt personbästa på milen. Att jag inte gjorde bättre än 3:58 på sista kilometern ser jag som det främsta skälet till att jag misslyckades. Jag har nog aldrig gjort en sämre spurt på Karl Johan.

När jag mötte Sara efter målgång sa hon ”41:10”. ”Det fick jag på min klocka också” svarade jag. Jag hade helt glömt bort att jag hade angett hennes mobilnummer vid anmälan eftersom sms-tjänsten bara fungerade på norska nummer. Mitt officiella resultat är alltså fyra retliga sekunder sämre än förra året, och det blev inget nytt personligt rekord på sträckan.

Det blev ingen medalj heller. Alla som gick i mål fick istället en liten flyer med en avbildad medalj och beskedet att de verkliga medaljerna ligger ”askefast på en flyplass i Hong Kong”. Vi kommer att få våra medaljer senare, och tills dess kan vi trösta oss med var sin reflexväst.