tisdag 26 oktober 2010

13

Jag har ju sprungit New York City Marathon en gång tidigare, och ibland har jag nog försökt få det att låta som att det inte är så märkvärdigt att jag ska springa igen. Det har nog varit mest för att lugna mig själv, för även om det blir mitt nionde maratonlopp så känns det som att det är en väldigt speciell upplevelse som nu är mindre än två veckor bort.

Mina minnen från NYC Marathon 2006 är inte särskilt detaljerade. Jag minns inte ens förnamnet på den amerikanske killen med grå huvtröja som jag hängde med i startområdet på Staten Island under de kalla och aningen regniga morgontimmarna. Vi skildes åt vid bussmuren på väg mot start, men sågs kort igen efter någon kilometer. Jag kollade hans resultat efteråt. Bilderna visade att han behöll den grå huvtröjan hela vägen, alldeles genomsvettig.

Från Brooklyn har jag bara minnesbilder av breda avenyer, mängder av löpare och ännu större mängder av åskådare. Det var god stämning och jag bara flöt på. Omgivningarna blev lite tråkigare ibland, men så kom det där magiska ögonblicket när man sprungit över Queensboro Bridge till Manhattan och möts av publikens öronbedövande vrål. Leendet, rysningarna – det här ögonblicket blev min inre bild av loppet.

När man sedan inte ser slutet på första avenyn är det nog lätt att bli lite trött. Men publiken är fantastisk! Jag höll nog fortfarande hyfsat tempo i Bronx, men tillbaka på Manhattan började jag gå på femte avenyn längs med parken. Det var inte så roligt att få uppmuntrande kommentarer från vägkanten. Come on – you can do it! I Central Park började jag springa igen och höll ihop hela vägen in i mål.

Sluttiden blev 3:48:32, vilket var 30 sekunder snabbare än mitt resultat i Stockholm Marathon ett halvår tidigare. Jag var helt utmattad, fick frossa och gick med en värmande folieponcho som en zombie i evigheters evigheter innan jag kom fram till den budbil som hade min påse med överdragskläder. Jag kvicknade till lite senare och lyckades ta mig till en filmkväll på ett studenthem, om jag inte minns fel.

Min New York-baserade vän Gabriel bestämde att målet i Central Park var bästa stället att se mig på och blev lite överraskad av att det var så mycket folk att han inte nådde fram i tid. De enda bilder jag har från loppet är påseendeversioner av de officiella, och de ligger på en dator jag inte längre lyckas starta. Det är lite synd, men det är ett misstag jag är på väg att reparera. Om 13 dagar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar